Faksimil ur tidningen Vanity Fair nr 9 2008

Fraternité Egalité Sexualité

Kvinnliga, välklädda, milda. Presidentfruar verkar ofta stöpta i samma form. Men en europeisk First Lady, Carla Bruni, vågar sticka ut och skäms inte för sin öppna sexualitet och att hon tycker monogami är tråkigt. Anna Dahlqvist imponeras.

I februari 2008 klev Carla Bruni in på världsscenen som den franska presidentens hustru. Scenen är hon van vid, som gammal toppmodell, och med en diger lista av kända erövringar; allt från Mick Jagger till en tidigare fransk premiärminister. Numera är hon låtskrivare och sångerska, en karriär som hon inte har lagt på hyllan bara för att hon blivit rikets första dam.

En del beskriver Bruni som en jägarinna, en kvinnlig Don Juan, en alfahona. Själv konstaterar hon frankt att hon inte skäms för sina älskare, att hon gillar att tämja män och tycker att monogami är långtråkigt.

Carla Bruni skäms inte och med självförtroendet kommer respekten. Hon får vara sexuell.

Att sådana kvinnor existerar är inget nytt – vampen som kittlande sexuell fantasi är en klassiker. Men som rikets första dam?

Att vara en First Lady är så mycket mer än att vara en hustru och människa. Jobbet som kommer med kärleken handlar inte bara om välgörenhet och välmenande leenden, utan - kanske främst - om att bli en kvinnlig prototyp. Om presidenten definierar mannen så sa hans fru sätta gränserna för vad en kvinna får och bör vara.

Och aldrig förr har hon varit en så uttalat sexuellt aktiv varelse som Carla Bruni. Det finns flera klassiska roller som en första dam kan anta:

• Den snygga – som stilikonen Jackie Kennedy.
• Karriärskvinnan – som Hillary Clinton och Cherie Blair erfarit riskerar man dock samtidigt att stämplas som en manipulativ häxa. Kombineras karriären med dagislämningar och kakrecept som i fallet Filippa Reinfelt, kommer man dock lindrigare undan.
• Modern – har en given plats, inte minst i USA, där både Laura Bush och hennes svärmor Barbara profilerat sig som rejäla mödrar som snor ihop en plåt med bullar på nolltid. Och som fått en ny inkarnation i hockeymorsan Sarah Palin.
• Neurotikern – ovanlig, men hon dök faktiskt upp när den kanadensiska Margaret Trudeau på 1970-talet lämnade sin man, premiärministern, för att ha en flirt med bland andra Mick Jagger. Äventyren förklarades med olika psykiatriska diagnoser.
• Det moraliska stödet – desto vanligare, ett exempel är Bernadette Chirac, frun till den förra franska presidenten. Hon axlade också en annan återkommande roll:
• Den bedragna. Där får hon sällskap av de flesta franska presidentfruar, liksom av Hillary Clinton och Jackie Kennedy.
  

Carla Bruni kan placeras i flera First Lady-kategorier samtidigt, men media har en förkärlek för jämförelsen med ”den snygga” – Jackie Kennedy. Men, Bruni har också karriär och barn, och även där kommer sexualiteten in. Hon sjunger om sina ”30 älskare” med släpig och hes röst. Hon fick barn med en åtta år yngre man som hon enligt hans exfru snodde som en ”terminator”.

Om presidenten definierar mannen så sa hans fru sätta gränserna för vad en kvinna får och bör vara.

I fallet Bruni-Sarkozy är det inte alls självklart vem som skulle bedra vem. Det är trots allt hon som har sagt att monogami är trist.

Det har såklart funnits sexuella presidentfruar tidigare men de har aldrig ens varit i närheten av Carla Brunis attityd. Själv säger hon att hon inte haft ”ovanligt många” älskare, skillnaden är bara att hon inte hållit dem hemliga.

Carla Bruni skäms inte och med självförtroendet kommer respekten. Hon får vara sexuell.

Den 10 april i år såldes en nakenbild från mitten av 1990-talet på Carla Bruni för motsvarande 500 000 kronor! Det är en svartvit bild där hon håller händerna över könet. Hon står upp, i helfigur och tittar rakt in i kameran.

Bruni möter min blick och hon andas sex, självvalt, modigt och alldeles eget sex. Och jag känner att jag skulle kunna betala miljoner för den där skamlösa sexualiteten.

Frilansjournalist

Läs mer om Carla Bruni

"Jag vill ha en man med atomvapen", artikel i DN den 28/9 2008.